Publiserar här en artikel, jag fick tillsänt av Peter Kujala. Ett stort tack, Peter.
Detta är ett utdrag från ett längre inlägg i senaste nyhetsbrevet från www.jesusmissionen.com:
Vi får rapporter om att de troende i Sverige blir allt färre och att många församlingar läggs ner, 500 församlingar är borta senaste decenniet och nedläggningstakten är nu 10% under en 5 års period. Allmänt betraktas Sverige som det kanske mest sekulära landet i världen. Uppskattningsvis räknar sig (i högsta möjliga positiva inställning) ca 5 % av landets befolkning sig som kristna, och som många vet så är en stor del s k ”namnkristna”, d v s de har uppenbarligen ingen andlig gemenskap med Jesus eller andlig frukt i sina ”kristna” liv, ingen aktiv tro där Jesus är både Frälsare och Herre. Men, hur som helst, detta innebär att nära 9 miljoner svenskar är på väg till evig förtappelse (enligt Biblisk kristen tro). Samtidigt som sådan här fakta kommer oss till del så har vi de stora kristna konferenserna där alla är glättigt glada och mår så gott, vilket ju är riktigt, Jesus vill välsigna oss med allt gott och glädje i Herren och andlig välsignelse måste vi ha rikligen och dagligen, men, var är nöden och den nitälskande ivern att vinna de förlorade (både hedningar och s k avfälligt ”namnkristna”)?
Varför är vi så nöjda och belåtna? Då vi senast hade tillväxt och inte kraftig tillbakagång som vi haft de senaste decennierna så var det väckelsetider, 1800-talets folkväckelser och pingstväckelsen under förra seklets 1:a hälft. Då grät och bad man i stor nöd för människorna, då gick man utanför konferenserna och kyrkolokalerna till människorna och gav radikalt ut ett radikalt Evangelium. Man led förföljelse därav och med hängivenhet för Jesus var försakelser för Guds rikes skull självklarheter. Frågan är om inte de förr hade även glädjen och välsignelserna i Herren, vid sidan av förföljelsen och försakelsen, bra mycket mer andligare, starkare och påtagligare än idag. De hängav sig också mestadels åt Guds rikes saker, som t ex Bibeln, bönemöten och evangelisation. Inte som idag mestadels åt t ex båten, picknik i det gröna och TVmys kvällar.
I denna sista tid före Jesu återkomst så är förvirringen stor, begreppet ”väckelse” kan ofta vara något helt annat än det har varit i 2000 år i kristenheten och i Bibeln igenom, om man idag överhuvudtaget använder det ordet. Jag och frun älskar att läsa gamla ”väckelseböcker”, och just nu läser jag en bok som sammanställt Lewi Pethrus ledarartiklar i dagstidningen Dagen, en speciell utgåva av Pethrus artiklar mellan åren 1945 och 1954. Lewi Pethrus beskriver vad Väckelse är med följande från boken ”Lewi Pethrus som ledarskribent”, sid 146: ”Om en församling så gott som ständigt får se människor böja sig för Gud i sina möten så har den väckelse. Det är ju det man huvudsakligast menar med detta ord. Om därtill den andliga atmosfären är sådan att väckelsens ande, som är den helige Ande, vilar över mötena så att människor känner sig i Guds närhet när de kommer i dessa möten då är det väckelse. Finns därtill den apostoliska tidens ofrånkomliga kännetecken på väckelse att de troende får erfara Andens dop och sjuka blir helbrägda genom trons bön, då har man den apostoliska tidens väckelse mitt ibland sig. Och det är detta slag av väckelse vi behöver i denna gudsförgätna tid. De krafter som rör sig i tiden emot tron på Gud och den verkliga bibliska kristendomen är så stora att någon vanlig ytlig människogjord väckelse inte på något sätt kan fylla de närvarande behoven. Många organisatoriska åtgärder, som man på sina håll har så stort förtroende för, spelar i detta fall en mycket liten positiv roll. Verklig andlig väckelse kommer av övernaturliga, gudomliga medel. När dessa kommer till sin rätt har man utsikt att få uppleva en verklig gudomlig väckelse.”
Visst är detta något helt annat än dagens ”församlingsstrategier” eller olika modeller för tillväxt. Det är i de olika väckelserna kyrkan alltid haft sin verkliga tillväxt, nya andligt pånyttfödda människor har tillkommit i församlingarna, där dessutom de flesta har bevarats i ett bestående lärjungaskap. Idag, när 10 personer tar emot Frälsningen så är inom kort minst 8 av dem ute i världen igen, ja, ofta kommer många inte ens längre än till bekännelsen. I väckelsetiderna bildades ständigt nya församlingar och det byggdes kapell, missionshus och kyrkor överallt, det är dessa som nu säljs löjligt billigt till världens barn på Hemnet. Varför är vi så glada och mår så gott? Vi behöver faktiskt det ”gammaldags” begreppet väckelse, vi behöver en genuin Väckelse i landet, och vi behöver vända om till sättet man alltid fått verklig väckelse på, vilket också är Bibliska alltid gällande principer som ger just väckelse och tillväxt, ja, räddning för de där 9 miljonerna svenskar vi har runtomkring oss överallt. Väckelse är dessutom både ett individuellt ansvar för varje troendes liv och för församlingarna, sistnämnda har ju ledarskapet ett särskilt ansvar för.
Dessa väckelseskapande principer är Bibeltroheten, Andliga livet och Helgelsen:
Bibeltroheten: 2 Kor.2:17, 4:2: ”Vi är inte som de flesta, som för egen vinning förfalskar Guds ord . Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det ord som kommer från Gud…Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen”. Joh.Upp.22:18-19: ”För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias bok, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd”. Och 2 Joh.1:9: ”Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen”.
”Den som förkunnar Ordet skall vara trogen och sann i predikan gentemot själva temat, det ämne som Gud talar om i sitt Ord. Det gäller alltså att inte rycka bort enskilda Bibelord ut ur sitt sammanhang. Sann och Bibeltrogen förkunnelse är att det som predikas utifrån citerade Skriftställen stämmer överens med det som i övrigt står i t ex det nytestamentliga brevet, med dess teman och budskap. En del plockar ut Skriftställen och så märker man genant övertydligt att deras utläggning är helt motsägelsefullt gentemot meningarna som kommer direkt före eller efter de citerade Skriftställena. Och vidare så skär utläggningen av de citerade Skriftställena sig oftast även gentemot vad Bibeln i övrigt undervisar om ämnet. Enskilda meningar och ord i Bibeln är kraftfullt och ska brukas, men med tydlig överensstämmelse med vad brevets sammanhang eller Bibeln i övrigt undervisar. Det som skulle vara Bibeltrogen predikan blir idag ofta en förfalskning av Guds Ord både i det omedelbara sammanhanget i t ex det nytestamentliga brevet och i förhållande till Bibelns övriga undervisning och uppfattningar om det berörda ämnet.”
Det som ofta sker är att förkunnaren utvidgar Bibelämnet utöver vad Ordet säger, man lägger till sådant som Ordet faktiskt inte säger. Eller så kapar man av ett ämne rakt av och skippar den fulla Bibliska beskrivningen. Ett exempel på detta är t ex begreppet ”Guds Nåd”. Bibelns undervisning om Guds Nåd är att den träder i funktion då en människa Omvänder sig och lämnar synden, tror på Jesus och följer Honom, Då kommer Herren och renar personen från synden, förlåter och sätter denne fri. Men i förfalskningen blir det att Guds Nåd fungerar som en sorts täckelse över pågående synd, d v s den syndande personen omvänder sig inte och fortsätter i synden och ändå så skulle Guds Nåd vara aktiverad över denna person. Överhuvudtaget ges en skev obiblisk bild av Guds Nåd, en Nåd som verkligen är enorm, oändlig och oerhört underbar, men inte alls i den funktion och på det sätt många förkunnare idag beskriver. Genom att plocka ut enstaka Skriftställen kan förkunnaren bibehålla obibliska uppfattningar hos mötesbesökarna, vilket många gillar då det ”kliar gott i örona”(2 Tim.4:3) och synden aldrig behöver konfronteras och omvändas ifrån. Detta är självfallet inte till hjälp utan till stjälp då synden stjäl friden, livet och välsignelserna från Gud och åsamkar i förlängningen lidande.Vad gäller Bibeltrogen förkunnelse så är det också av vikt att ge ut Alla de huvudteman som Gud i sitt Ord förmedlar. Om Herren tar upp och behandlar flera stora ämnen i sitt Ord så är det uppenbart Guds vilja att pastorer/predikanter skall ha samma prioritering och predika om dessa ämnen i lika hög grad. Om Guds Ord beskriver t ex Jesu försoningsverk på Korset, Uppståndelsen, Evigt liv i Himlen eller evigt straff och dom, Rättfärdiggörelse genom Tro, Andens liv, Helgelse och Helande till vardera exempelvis 10 % av Skriftutrymmet så borde väl vi likaså ha ungefärligen samma prioritering. Alla Bibelläsare vet att flera teman/ämnen sällan eller aldrig ens nämns av dagens förkunnare. Och definitivt så finns det omvänt flera ämnen/teman som får väldigt lite utrymme i Guds Ord, men som i dagens förkunnelse ges väldigt stort utrymme, vilket alltså inte alls står i proportion till hur Gud behandlar dessa ämnen i sitt Ord. Ibland predikas en enda mening eller halvmening som vore det huvudtemat i flera av NT:s brev. Självfallet kan Herren tillåta att vissa i tiden eftersatta ämnen betonas extra, som t ex trosundervisningen under 80-talet o s v, men generellt sett borde prioriteringarna stämma någorlunda och inte som idag vara helt snedvridet. Och det visar sig att under tidigare väckelsetider så predikades just det fulla Evangeliet, hela Guds Ord med alla dess olika ämnen och teman.
Tilläggas om Bibeltrogen förkunnelse är att Ordet mycket lätt kan missbrukas och användas felaktigt för att driva igenom, inte alltid Guds vilja för andra troende utan min egen vilja och ambitioner. Hur lätt är det inte att bruka olika meningar, halvmeningar och även vissa teman för det som gagnar min tjänst och verksamhet, min församling eller sammanhang. Självfallet kan man påstå att allt detta är Guds vilja eftersom det är för Guds Rike, men frågan är om man kan använda Guds Ord och låsa fast andra troendes samvete i det då det inte är fråga om något som allmänt berör alla troende utan är speciellt riktat för att betjäna predikantens eller församlingens verksamhet. Att tvinga andra att göra det som gagnar mig och mitt, om det än så är för Guds Rike, genom att missbruka Guds Ord (och ibland även Herrens namn) är faktiskt grov synd. Om sakerna i fråga är Guds vilja och ledning så får denne ”andre troende” ett Andens bejakande inom sig och han/hon kan välja av fri vilja att följa det som uttalas. Ibland hör man profetior (som alla ska respekteras, men prövas) ”Så säger Herren…” och det visar sig inte alls vara Herren i det. Eller så kommer det genom predikan tilltal som starkt uppmanar ”i Herrens Namn” eller ”i enlighet med Guds Ord” att göra än det ena och än det andra för någon specifik tjänst eller församling, och mottagaren upplever bara ett obehag och tvång. Vi behöver alltså vara försiktiga med hur vi brukar Guds Ord.
Andligt liv: 1 Kor.1:9 säger ”Gud är trofast som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre”. Och den gemenskapen sker genom den Helige Ande. Det kristna, frälsta livets viktigaste grund och förutsättning, förutom Jesu försoningsverk på Korset är den andliga gemenskapen med Jesus. Gud har kallat oss till just detta, det är därför vi skapades. Utifrån denna andliga gemenskap tjänar vi Herren, verkar i församlingen och lever det jordiska livet i överlag. Jesus säger i t ex Matt.7:23 och 25:12 ”Jag känner er inte”, som motivering till varför vissa inte släpps in till Himlen. Och Han talar här till troende kristna, en del av dem ”karismatiska” sådana som hade profeterat och gjort kraftgärningar i Hans namn, men uppenbarligen så hade de inte verklig Andens gemenskap med Jesus, Herren kallar dem t o m för ”laglösa”, d v s de har levt ohelgade liv i köttslighet, dålig karaktär och omoral av något slag.
Det var det andliga mötet med Gud som fick mig och miljoner andra att kapitulera för Herren och ta emot Jesus, och det är det andliga i församlingen som alltid har gett tillväxt i både nyfrälsta och troende som vuxit i lärjungaskap, tagandes ständigt emot nya välsignelser från Ovan. När t ex de övernaturliga Nådegåvorna fungerar i troendes liv och i församlingen så drar det människor till Gud och håller dem kvar hos Gud. Det sant kristna livet har alltid varit övernaturligt i Andens livgivande kraft. I Andens gemenskap helgas vi, i Gudsnärvaron dras vi allt djupare in i en kärleksrelation till Jesus. Utan Ande och Gudsnärvaro dör den troende och församlingen, det blir bara själiskhet och köttslighet kvar, vilket dessutom kan öppna upp för rent demoniskt inflytande. Sistnämnda förhållande råder tyvärr i varierande grad just i icke-väckelsetider. Det är därför vi kan ibland se närmast ofattbart köttsligt agerande från kristna, i synnerhet kristna emellan; t ex lögner och förtal, illvilliga halvsanningar utifrån förvriden fakta, egotrippad konkurrensanda, orena motiv, manipulation och utnyttjande, detta som drabbat så många inom svensk kristenhet, vi har läst om det och många tyvärr själva upplevt. Väckelsens andliga eld renar från allt detta, då Sanningens Ande istället får genomsyra de troende, som då blir uppfyllda med sann omsorg och kärlek till varandra. Lösningen är självfallet att Omvända sig bort från allt själviskt och själsligt, från alla egna ”döda gärningar” och ta emot ett nytt Andligt liv från Herren, ny ”manna” från Ovan, ny och fräsch ”olja” från Himmelen. Att i tro kasta sig på Herren och förlita sig enbart på Honom, låtandes Jesus leda och verka som Han vill, i församlingen och i varje troendes liv.
Helgelse: Ett ohelgat ”kristenliv” är motsatsen till ett andligt kristenliv. Som vi konstaterat så går det alldeles utmärkt att agera kyrkliga saker och t o m profetera och göra kraftgärningar i Herrens namn (i tro) utan att känna Jesus, utan att vara andligt kopplad till Herren. När vi läser i Galaterbrevet kapitel 5 om Andens frukt så handlar det om t ex kärlek, tålamod, vänlighet, mildhet och självbehärskning. Det är så enligt Ordet man känner igen en kristen, Jesu lärjunge. Motsatsen är som det också utförligt beskrivs t ex otukt, orenhet, fiendskap, kiv, vredesutbrott, villoläror och fylleri. Paulus skriver om detta sistnämnda: ”Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike”. ”Men, Guds Nåd, Guds stora Nåd” skriker nu många desperat. Ja, genom Guds nåd i tro på Jesu verk på Korset är vi frälsta, det stämmer alldeles. Men, hur var det enligt hela NT vi tar emot denna Guds nåd, vad är det som aktiverar och utlöser Guds nåd? Svar: Omvändelsen. Detta står överallt i Bibeln, bara läs så får du se, som exempel 1 Joh.1:9 ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet”. Det finns alltså ett villkor för Guds nåd, den fungerar inte som ett automatiskt paraply över pågående och medveten synd som man vägrar omvända sig ifrån.
Låt mig här gå vidare vad gäller bl a helgelsen: Matt.5:13-16: ”Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset”. Och 1 Kor.3:1-3:”Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus. Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller, eftersom ni fortfarande är köttsliga. Så länge det råder avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra?”.
Idag ger man endast ut mjölken, det söta i Guds Ord, och den fasta födan är portad. Idag vinnlägger man sig om dels de ”namnkristnas” och dels världens gunst och saltet är förbjuden ingrediens i dagens predikningar. Är det så märkligt då att förruttnelse åsamkat en så snabb sekularisering både i det svenska samhället och inom kristenheten, ty utan salt blir det ruttet. ”Ja, men om jag predikar ut salta väckelsebudskap så töms min kyrka på folk” säger då många, och tänker förmodligen att då försvinner löneutbetalningarna likväl och jag kan inte verka i min förkunnargärning, herdekallese m m. Men, varför inte ta och förtrösta på Herren i allt detta. Är inte kallelsen: ”att vinna de förlorade och göra lärjungar till Kristus”, d v s troende som bevaras till evigheten och inte får stå där bankandes på dörren utan att bli insläppta av Jesus, läs Matt.7:13-23 och 25:1-12! Nu vill jag be dig också läsa en profetia av Frank Mangs, känd som en av 1900-talets främsta kristna aktörer, här är länken:
http://www.flammor.com/profetior/profetia002.htm
Är det inte bättre för dig som församlingsledare att ta med dig kanske 90% av församlingsmedlemmarna till Himlen än kanske bara 10%? Och när väl de som är kvar efter väckelsebudskapen blir mer brinnande i Anden och hängivna Herren, kommer då inte som alltid förr just väckelse och verklig församlingstillväxt, och din församling blir återigen fullsatt. Det finns inga genvägar, har inte senaste decenniers olika tillväxtexperiment visat just detta?
Låt oss alla alltså återgå till Bibeltroheten, Andens liv och Helgelsen, då får vi som alltid förr och enligt Biblisk undervisning fungerande kristenliv och församlingar som växer till på olika sätt, ja, då blir det käre vän det efterlängtade tillståndet av Väckelse.
Jag avsluter med ännu en profetia, en 90-årig kvinna hade en syn som hon berättade för pingstförkunnaren Emanuel Minos redan 1968, här är länken:
http://www.elvorochjanne.se/vittnesbord-uppenbarelser/Kvinnansprofetia_E-Minos.html
radikalt